Giftfri kemiteknik har ingen chans mot etablerad industri

Lagen måste göra att det blir lönsamt att ersätta farliga kemikalier med alternativa lösningar. Kräv redovisning av farliga ämnen och sätt tidsfrister för absoluta förbud, skriver företrädare för miljödrivna företag, professorer och miljöorganisationer

En vanlig missuppfattning är att bristen på tekniskt fungerande alternativ utgör flaskhalsen i omställningen till riksdagens antagna mål om en giftfri miljö. För oss är det uppenbart att det snarare behövs en översyn av styrmedlen. Koldioxidskatten är ett självklart politiskt verktyg för att nå klimatmålet. Men någon motsvarighet på kemi - 

kalieområdet finns inte. Det saknas starka ekonomiska incitament för före tag att hitta mindre farliga lösningar.

De entreprenörer som utvecklar mindre farliga alternativ för en ojämn kamp på marknaden. Det är inte den bästa tillgängliga tekniken utan den etablerade industrin, som har investerat enorma belopp i gamla lösningar, som sätter spelreglerna. Det gör det svårt att komma in på marknaden, vilket lagstiftaren tolkar som att det inte finns några alternativ. Utan tydliga krav och styrmedel uteblir produktutvecklingen. Att minska avståndet mellan innovatör och kund är centralt för att ta tekniksprång och snabba på marknadsintroduktionen av ny miljöteknik. Ett bra initiativ från Kemikalieinspek tionen är Forum för giftfri miljö, som i dag samlar industri, innovativa företag, forskare och myndigheter. En formaliserad sådan mötesplats kan ge bra förutsättningar för att utveckla effektiva lagar som styr mot en giftfri miljö. 

Den okontrollerade spridningen av svårnedbrytbara och bioackumulerande industrikemikalier är en av vår tids största utmaningar, i paritet med klimathotet. Erfarenheten är att forskningen med jämna mellanrum reviderar ned så kallade säkra risknivåer, ibland felaktigt kallade nollrisknivåer. Det betyder att de nivåer som anses säkra sänks och riskerna uppgraderas. Ligger halten av en kemikalie under ett gränsvärde, behöver det ofta inte anges i varudeklarationen. Säkra risknivåer kan dock vara vilseledande efter som även mycket små halter av dessa ämnen kan ge allvarliga konsekvenser.

Ett exempel på regelverk där lobbyister har fått genomslag i standarder och lagstiftning är en industristandard som reglerar halten brom i ett bromfritt material till 0,2 procent. För att till verka 1 000 ton bromfri plast tillsätts alltså 2 ton brom, det är material som blir kvar när plasten har brutits ned.

För att uppnå en giftfri miljö är detett vik tig steg att pragmatiskt skärpa regelutformningen genom följande åtgärder:

  • Ange definitiva tvingande tidsfrister för de farliga ämnena.
  • Utveckla ekonomiska styrmedel för att snabbare fasa ut farliga ämnen.
  • Skapa en mötesplats där innovativa och etablerade företag, myndigheter och beslutsfattare kan mötas och involvera forskare.
  • Synliggör gifterna genom att kräva rapportering oavsett koncentration.
  • Slopa de så kallade nollrisknivåerna, säkra nivåer existerar inte.

 

Utan tydliga regler saknas tillräckliga ekonomiska incitament för att hitta ersättningar för de giftiga ämnena. Det finns redan flera fungerande marknadsmässiga lösningar som kan förbättra miljö och som möter kraven på en hållbar produktutveckling. Det vi kräver är att dessa alternativa lösningar får en chans. Regeringen behöver skärpa regel utformningen så att den verkligen ger resultat och på så sätt återinföra drivkraften för företag att uppnå en giftfri miljö.

  

AMIT PAUL

vd, Paxymer

ETHEL FORSBERG

U&W, fd generaldirejktör KemI

MAGNUS HEDENMARK

miljökonsult, Ecoprofits

BILLY FREDRIKSSON

professor, styrelseledamot Pro Enviro

EVA LEIRE

prefekt, Lunds tekniska högskola,

styrelseledamot Pro Enviro

PETER ENÅ

styrelseledamot, Pro Enviro

ANN-CHRISTIN PAUL

vd, PP Polymer,

styrelseledamot, Pro Enviro

Bengt Lindberg

professor,

Kungliga tekniska högskola, KTH

ERIK NOAKSSON

chef, Jegreliusinstitutet för grön kemi

SWARAJ PAUL

grundare, PP Polymer

ANDERS TOBIASSON

ordförande, Svens plastindustriförening

FRANTZESKA PAPADOPOULOU

vd, Svensk plastindustriförening

MIKAEL KARLSSON

ordförande, Naturskyddsföreningen

HÅKAN WIRTÉN

generalsekreterare, Världsnaturfonden,

WWF

 

Publicerad i Dagens Industri Debatt 2010-11-18